Länge sen sist. Mycket har hänt, massa tankar har tänkts, flera tårar har fällts och många skratt har spridit ett varmt leende i ansiktet. Vet varken ut eller in eller upp eller ner. Vet knappt vad mitt eget namn är när jag är som mest försjunken i mina djupaste tankar. Allt som verkar så självklart för alla andra är inte det för mig. Jag vill ha stabilitet. Jag vill ha fast mark under mina fötter innan jag tar nästa steg. Men alla andra säger åt mig att köra på. Det andra kan du fixa sen. För dem är det en liten spricka i marken där de går. Enkelt att kliva över och lappa ihop senare. För mig är det ingen liten spricka. Det känns som jag har hela Gran Canyon framför mina fötter och hur folk motar mig mot kanten. Säger "Du klarar det". Jag är inte fullt lika säker. Jag vill hellre gå runt, inte hoppa rakt över. Att mitt sinne talar i metaforer är förvirrande. Varför kan jag inte säga saker rakt ut? Men det känns mycket bättre på sätt och vis att jämföra med något annat. För att få andra att förstå lite bättre. Men att kunna förmedla den exakta känslan kommer aldrig att gå. Det är bara jag som kan känna den. Och kommer alltid att vara. Ingen kan förstå och jag skulle aldrig kunna förstå deras känslor. Det är det fina och det fula med att inte kunna läsa tankar. Deep shit det här. Men det blir lätt så när humöret tryter och hjärnan sätter igång tankeverksamheten ännu mer. Jag önskar att jag var liten igen. Där inget var svårt och mamma och pappa alltid räddade dig. Du hade ingen dum hjärna som tänkte dumma saker heller! Eller det kanske är det jag vill, kunna fly från min egen hjärna. Vem vet....
