Allt jag önskar är tystnad. Samtidigt är allt jag önskar att komma ifrån all tystnad. Jag önskar tystnad i mitt huvud. Men jag önskar att allt runt omkring mig inte skulle vara så himla tyst.
Att bli missförstådd av den person man trodde kände dig bäst av alla. Det är en fasansfull känsla man inte kommer ifrån. Går inte att beskriva med ord. Den går inte att uttrycka på något sätt. Har man varit där så förstår man. Men har man inte
det så kan man inte föreställa sig.
Jag vill ropa, skrika, viska "Jag är här! Se mig!". Men ingen ser mig. Jag är osynlig och det är bara jag själv som ser mig.
Jag har den senaste tiden kommit underfund med att du inte kan fly från dig själv. Går inte för fem öre. Jag har dock inte kommit underfund med hur man accepterar att man inte kan fly från sig själv. Den arbetar jag fortfarande på. Samtidigt som jag febrilt
letar efter standby-knappen till hjärnan. Jag har alltid älskat att jag har ett utomordentligt minne. Men jag tycker inte om det nu och önskar att det vore lite sämre. Nog för att minnet inte varit på tipptopp senaste tiden då veckodagar varit
frågetecknen och gårdagens aktivitet känns som en dimma. Men alla andra minnen finns djupt rotade, fint kategoriserade och kristallklara.
Kommentera