Hat. Ett ord jag sen barnsben lärt mig är ett starkt ord. Ett ord du inte ska slänga iväg hur som haver. Det är ett ord som är svårt att ta tillbaka om du sagt det. En känsla dessutom som är så stark att den kan tynga ned dig och förstöra dig.
Men när man står där. Man bara känner att allt man vill är att hata. Hata fullt ut! Men det är någon spärr i kroppen som säger nej. Du får inte tänka så.
Ifrågasätta sig själv. Har jag inte rätt att hata? Hata någon som ljugit och fortsätter ljuga. Som förstört. Som är elak. Som behandlat dig som smutsen på undersidan av skon. Som får det att se ut som att det inte är personen själv i fråga som är problemet. Men
så sitter man och tänker att nej så elak ska jag inte vara så jag säger ordet hat. Du får inte hata personen. Det är inte rätt.
Men något jag kan säga hata till. Det är att jag HATAR att ständigt i hjärnan och hjärtat vara i konflikt. Hjärtat säger nej men hjärnan säger jo! Behovet att få ut ilskan som vill sätta sig som hat är stort. Men det hjälper inte att prata. Hjälper inte
att fundera. Hjälper inte att aktivera sig. Inte ett enda litet skvatt hjälper. Var finns off-knappen?...
